Gaza

Gaza är ett palestinskt område utmed Israels medelhavskust. Området är stort som en tredjedel av Öland eller ungefär lika stort som Lidingö. På Gazaremsan bor ungefär 2,1 miljoner människor, varav ca: 44% är under 14 år. Största staden är Gaza City med 678 000 invånare.

Vid tidpunkten för Israels grundande 1948 hade Gazaremsan ungefär 100 000 invånare. Den kraftiga befolkningsökningen innebär att befolkningen sedan dess har ökat med hela 4000%. Om Sverige hade haft motsvarande befolkningsutveckling från 1948 till 2024 hade invånarantalet gått från 7,4 miljoner till 288,6 miljoner! Den här jämförelsen borde få även Sven Wollter att inse att Gazas utveckling är helt jävla sjuk. Nej, det är svårt för honom att inse det, han är ju väldigt död.

Gazas extrema befokningsökning

När staten Israel utropades 1948 bodde det cirka 100 000 palestinier på Gazaremsan. Nu, år 2025, har befolkningen exploderat till över 2,2 miljoner människor på en av världens mest tätbefolkade landytor. Denna extrema befolkningstillväxt har skett utan någon motsvarande ekonomisk eller infrastrukturell utveckling, vilket har lett till en alltmer ohållbar situation där den lokala populationen är fullständigt beroende av bistånd för sin överlevnad.

Huvudproblemet med Gazas befolkningsutveckling är att den inte har skett i takt med någon hållbar försörjningsmodell. Trots att Gazaremsan saknar resurser för att försörja sin snabbt växande befolkning, har bistånd från omvärlden möjliggjort en ökning i invånarantal som annars aldrig hade varit möjlig. FN, EU och olika arabländer har i decennier pumpat in ekonomiskt stöd, matleveranser och sjukvård till området, vilket har upprätthållit en artificiell tillväxt utan egen bärkraft. Resultatet är en befolkning som, i stället för att utveckla långsiktiga lösningar och ekonomisk självförsörjning, har förblivit fast i ett system av beroende.

En naturlig befolkningsökning förutsätter att samhället kan försörja sina invånare, skapa arbetstillfällen och bygga en fungerande ekonomi. Gaza har inte lyckats med något av detta. Arbetslösheten är skyhög, infrastrukturen kollapsad och vatten- och elförsörjningen är i ständig kris. Dessutom är de helt beroende av elförsörjning från de människor de vill utrota, nämligen judarna i Israel. Detta är ju på många sätt väldigt skrattretande. Palestinierna kan inte ombesörja sin egen elförsörjning utan är helt beroende av judarna, som de anser vara djävulen och vill utrota. Skrattretande minst sagt. Trots detta fortsätter befolkningen att växa i en takt som kraftigt överstiger vad regionen klarar av. I stället för att lösa dessa problem vid roten genom att anpassa befolkningstillväxten till verkligheten, har det internationella samfundet underlättat en utveckling där fler människor föds in i fattigdom och beroende.

För att citera Yasser Arafat: "En familj ska offra barn nummer 6 och 7 till jihad". Fem barn till familjen, två barn för att döda judar.

Framtiden för Gazaremsan ser därför allt annat än ljus ut. En befolkning som inte kan försörja sig själv, utan konstant är beroende av utomstående hjälp, har ingen hållbar framtid. Om inget drastiskt förändras – genom minskat bistånd, ekonomiska reformer och en förändrad syn på befolkningstillväxt – kommer Gaza att förbli fast i en evig kris. Och ju fler människor som lever i detta ohållbara system, desto större blir problemet för hela regionen. Inte minst för judar som hotas av att dödas av en armé av hjärntvättade palestinier.

Den svenska vänstern och Palestina – en blind ideologisk lojalitet

Den svenska vänstern har under decennier varit en av de mest högljudda försvararna av den palestinska saken, men det stöd de ger är varken nyanserat eller genomtänkt. I stället för att göra en djupare analys av konflikten och dess verkliga aktörer har vänstern gjort Palestina till en ideologisk symbol – en slags förlängning av sin egen kamp mot väst, kapitalism och imperialism. Detta har lett till en situation där de blundar för de krafter de faktiskt stödjer, och konsekvenserna av deras ensidiga ställningstagande.

I sin iver att måla upp Palestina som ett offer och Israel som en förtryckare, har den svenska vänstern allierat sig med grupper och ideologier som går rakt emot de värden de själva påstår sig stå för. Man talar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och frihet – men ser genom fingrarna när de palestinska områdena styrs av auktoritära regimer som Hamas, där kvinnors rättigheter är minimala, där hbtq-personer förföljs och där yttrandefrihet inte existerar. Samtidigt som de höjer rösten mot Israels agerande, är de tysta om Hamas terror, förtrycket inom de palestinska områdena och den religiösa extremism som genomsyrar stora delar av den palestinska rörelsen.

Detta stöd bygger inte på en verklighetsförankrad analys, utan på en svartvit ideologisk uppdelning där Palestina ses som en revolutionär motståndsrörelse och Israel som en kolonialmakt. Det är en narrativ som har sina rötter i 68-rörelsens antiimperialistiska tänkande, där alla konflikter reduceras till en kamp mellan förtryckare och förtryckta. Men i sin strävan att hålla fast vid denna berättelse ignorerar vänstern obekväma fakta och komplexa nyanser – som att Israel är Mellanösterns enda demokrati, att Palestina mottar enorma mängder bistånd utan att utvecklas, och att konflikten långt ifrån bara handlar om land, utan också om religiös fanatism och vägran till samexistens.

Den svenska vänstern har låtit sitt Palestina-engagemang bli en dogm, snarare än en genomtänkt politisk hållning. Genom att okritiskt stödja den palestinska rörelsen och förminska Israels rätt till självförsvar, har de gjort sig till nyttiga idioter åt krafter som varken delar deras värderingar eller intressen. De har skapat en politisk hållning byggd på känslor snarare än fakta – och resultatet är en blind lojalitet som snarare stjälper än hjälper både Israel och Palestina.

Amin al-Husseini – stormuftin som allierade sig med Nazityskland

Historien rymmer många mörka allianser, men få är så kontroversiella och uppseendeväckande som den mellan stormuftin av Jerusalem, Amin al-Husseini, och Nazityskland. Under andra världskriget blev al-Husseini inte bara en ideologisk bundsförvant till Hitler – han agerade också som propagandist och organisatör för nazistiska intressen i den muslimska världen.

En religiös ledare med en politisk agenda

Amin al-Husseini var stormufti av Jerusalem och betraktades länge som en av de mest inflytelserika muslimska ledarna i Mellanöstern. Redan under det brittiska mandatet i Palestina var han känd för sin starka antisemitism och motstånd mot judisk invandring. Men det var under andra världskriget som hans ideologiska och praktiska samarbete med Nazityskland tog sin mest radikala form.

Flykt till Tyskland och nazistisk propaganda

Efter ett misslyckat uppror mot den brittiska övermakten i Palestina 1936–39 flydde al-Husseini till Italien och därefter vidare till Nazityskland. Där togs han emot med öppna armar av den nazistiska ledningen. Han mötte både Adolf Hitler och Heinrich Himmler – samt andra högt uppsatta inom den nazistiska maktsfären.

Under sin tid i Tyskland deltog al-Husseini i tysk krigspropaganda, främst genom radiosändningar på arabiska riktade till Mellanöstern. I dessa sändningar spred han antisemitisk retorik och försökte elda på muslimskt motstånd mot de allierade – särskilt britterna och judarna. Hans propaganda innehöll ofta uppvigling till våld och hyllningar till nazismens ideologiska grund.

Rekrytering av muslimska SS-soldater i Bosnien

En av de mest allvarliga delarna av al-Husseinis nazistiska samarbete var hans roll i upprättandet av den så kallade 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS "Handschar". Denna division, bestående huvudsakligen av bosniakiska muslimer, bildades 1943 med al-Husseinis aktiva stöd och välsignelse. Han såg det som en chans att använda tysk militärmakt för att bekämpa både serbiska nationalister och judiska samhällen på Balkan.

Handschar-divisionen var en del av Waffen-SS och deltog i flera brutala operationer, inklusive massakrer och förföljelse av civilbefolkning. Al-Husseini besökte personligen divisionens träningsläger, höll tal till soldaterna och beskrev uppdraget i religiösa termer – samtidigt som han hyllade Hitler som "muslimvänlig".

Inget ånger, inget ansvar

Efter krigsslutet greps al-Husseini av franska myndigheter men lyckades undkomma rättvisan och fly till Mellanöstern. Trots sitt dokumenterade samarbete med Nazityskland ställdes han aldrig inför rätta i Nürnberg eller någon annan krigsförbrytardomstol. I stället fortsatte han att spela en politisk roll i arabvärlden, främst som en symbolisk ledare för motståndet mot staten Israel.

Det faktum att en religiös ledare aktivt deltog i nazistisk propaganda och i upprättandet av en Waffen-SS-division visar på de ideologiska överlappningar som ibland kan uppstå mellan totalitära rörelser, även när de tillhör olika religiösa och kulturella sfärer. Det är också en påminnelse om hur antisemitism kan ta sig uttryck i många olika former – och finna oväntade allianser.

Historien får inte förfalskas

I vår tid är det viktigare än någonsin att tala öppet om Amin al-Husseinis roll under andra världskriget. Det handlar inte om att kollektivt skuldbelägga någon folkgrupp, utan om att granska en historisk aktör som aktivt valde att samarbeta med en av världshistoriens mest brutala regimer – och att erkänna den ideologiska samhörighet som fanns i antisemitismens namn.

Att förstå al-Husseinis agerande är en del av att förstå hur hat kan byggas, spridas – och försvaras. Därför måste hans namn finnas kvar i historieböckerna – inte som en hjälte, utan som en varning.

Gazas historia

Gazas historia sträcker sig ända tillbaka till bronsåldern och har spelat en betydelsefull roll i krigshistorien. Under Gamla Testamentets tid var Gaza ett säte för filistéerna och Alexander den store erövrade staden år 332 f.Kr. Under korstågen blev Gaza ett viktigt fäste för korsfararna. Osmanerna tog kontroll över området under 1500-talet. Napoleons armé intog Gaza 1799 men lämnade staden redan samma år.

Under första världskriget utkämpade osmanerna segerrika fältslag vid Gaza mot den engelska palestinaarmén, men 1917 var de tvugna att ge upp området och den delvis förstörda staden, som besattes av engelsmännen. Efter kriget tillhörde Gaza det brittiska palestinamandatet under Nationernas Forbund. Gazaremsan ockuperades av Egypten under 1948 års arabisk-israeliska krig men ockuperades i sin tur av Israel under sexdagarskriget 1967. Sedan dess har återkommande konflikter mellan araber och israeler blossat upp i området. Varje gång är det muslimska araber som startat konfliken med målet att utrota judarna. De vill helhjärtat fullfölja det arbete riksführer Adolf Hitler påbörjade på 1930-talet.